Dags att dra

Så är det då äntligen dags.
Sista dagen på jobbet avklarad, packandet gjort (nåja...) och klockan för långt gången. Allt är med andra ord som det ska!

Nu väntar en sjukt dryg flygresa och sen en massa skön tid på andra sidan pölen. San Diego, Los Angeles, Tijuana, Las Vegas och New York City ska klaras av samtidigt som vi ska ha det lite skönt med.
Klockan 04:50 (om tre timmar och sexton minuter) ringer larmet och sen är det bara att pallra sig iväg. Man får ju räkna med minst ett inställt öresundståg och halv kalabalik på Kastrup så det är inte så mycket tid att vinka på ändå. Drygt att man ska behöva ha såna marginaler...

Hoppas kunna fota en hel del och förhoppningsvis kommer mobilbloggandet att skötas flitigt så följ gärna vår resa på http://mrjmobile.blogspot.com
(vissa minns kanske hur bra det gick i Amsterdam så jag får ha en viss brasklapp med)

Ha det gott här himma i slasken och rusket!

Flash

Samuel skulle visst lägga eftermiddagen på Flash-tutorials.
Själv ska jag klydda, strula och inte få ett skit gjort - grymt kreativitetsfrämjande, verkligen. Jag är inte det minsta avundsjuk.

Jag får nöja mig med att länka in en flashanimation, jag...

Snart

Snart åker vi till SD/NY.
Hoppas det blir lika gott som jag och vi föreställer oss.
Det behövs verkligen just nu.

Kärleksförklaring från mitt i natten

Jag tror bestämt att det är höst.
Det är mörkt, bara tv:n, och en envis lampjävel som jag inte når utan att resa mig, lyser upp rummet. Klockan har för längesen passerat den punkt vid vilken jag borde kastat in handduken och gått och lagt mig med tanke på hur veckan ser och har sett ut.

Alla TV-program värda namnet, och en del med mer tveksam värdighet, är sedan länge slut. Jag kommer på mig själv med att sitta och slöglo på "Studio Virtanen" på Kanal 8 och faktiskt bli uppriktigt arg över hur oerhört genomgående uruselt det är. Få personer på den här sidan nordpolen kan styra upp ett program så fantastiskt dåligt som den för inte så särskilt länge sen rejält upphypade, numera rätt bortglömde, kolumnisten och bloggaren.

Osäkert är om det kan finnas någon form av poäng i det hela. Att uselheten, virrigheten och den totala bristen på koll ska förmedla någon form av anspråkslös mysfaktor men jag hoppas verkligen inte det - i så fall är det faktiskt ännu lite uslare genom att man lyckas så dåligt till och med med detta...

Jag brukade förr om kvällarna titta på repriser av ett program som jag inte minns vad det heter längre men som sändes på öppna kanalen i Malmö av en kille från Möllan. Jag minns inte vad han heller heter men han hade haft något med Steve i Lund att göra, var rakad och hade en soffa som hans polare hälsade på i för att leka tv och diskutera huruvida Nyhavn, Ölkaféet eller kanske Jeriko var det bästa stället att hänga på.
Var är han nu undrar man? Varför får inte han chansen istället för tönt-fredrik?

Enda anledningen att jag dristar mig till att kolla vidare är att Nisse Hellberg sitter där i soffan och slösas bort.
Hellberg är högt, högt upp på min tycka om-lista. Han har egentligen 'alltid' varit där uppe men verkar ändå ständigt klättra. Det började nog som lite skojigt, skånskt och lokalpatriotiskt nån gång frö länge sen men sen har han och Wilmer X alltid funnits där och lärt mig en fruktansvärd massa om riktig, tvättäkta rock i sin renaste råaste form, om hjärta och smärta och om ungdomsdrömmar och det gamla Malmö.

Ändå har han aldrig känts så äkta som nu. Aldrig har jag känt sån sympati. Han framstår nu som en form av envis, på gränsen till dumstolt, idealist som sätter kärleken till musiken framför allt annat. Han har, som det verkar, ganska nyligen lagt Wilmer på den mentala hyllan. Kanske inte på den där definitiva hyllan allra högst upp längst bort bakom all annan bråte men ändå en som är tillräckligt svår att nå. Där man lägger grejer som man egentligen inser att man nog inte ska ha på ett tag även om man vägrar erkänna det för sig själv.

Väl där verkar han finna sig själv rätt ensam och sådär moloket, tystlåtet höstmysig. Han har vid mer än ett tillfälle (till exempel i underskattade lokalsatsningen Eftersnack med Ulrika Midunger på SVT) sagt att det här är ju det enda han kan så han får ju hoppas att det går bra ett tag till.
Alla hans gamla bandkompisar har växt upp, klippt sig och skaffat jobb och kvar sitter han, den enfaldige låtskrivaren, och kör på som om inget har hänt. Fortsätter söka sig bakåt mot rötterna till den musik som format honom.

Hellberg känns förstås rätt bortkommen i Studio Virtanen och framstår som den ende i sällskapet om fyra personer som faktiskt inser hur upprörande naiva och töntiga de framstår när de på nittio sekunder avhandlar Britneys Spears liv och recenserar hennes nya skiva (som det visar sig att ingen av dem lyssnat på).

En vacker dag ska fotografen i mig illustrera Nisse Hellbergs memoarer.

--

Annars har min kväll bjudit på gång genom halva stan för att få reda på att passexpeditionen flyttat. Genom andra halvan för att få reda på att jag är en idiot som inte kan tyda giltighetsdatumet på det gamla passet rätt.
Sen teckningskurs för att fortsätta prestera värdelösa porträtt medan Malmö tar emot Huddinge på isstadion. Vad är det som hänt, undrar man.

---

Imorgon, torsdag blir det Svenska Akademien på Mejeriet i Lund.
Ska bli gött! Hoppas på än bättre stämning än Lars Winnerbäck på Olympen igår. Svårt att toppa den masspsykosen måhända, men Akademien brukar gunga loss rätt bra.

---

Jag gillar Nisse Hellberg, sa jag det?

Jag tror bestämt att det är höst, både ute och inne.